Jag funderar... Varför är det så icke-okej att tycka om sig själv? Det är helt normalt och accepterat att uttrycka dåliga saker om sig själv och sin kropp, men uppfattas i de flesta sammanhang som konstigt om man skulle nämna att man gillar någonting med sig själv. Det skulle troligtvis tas som att man skryter eller är självgod. (Och självgod, varför är det ett negativt laddat ord?)
Borde det inte vara tvärt om egentligen? Att man var i harmoni med sig själv istället för att hålla på och sänka sitt eget värde. Är det Jantelagen som ställt till det för oss? Vad är det som får oss att tro att vi inte får framhäva våra positiva egenskaper, utan hela tiden måste nedvärdera oss? Tråkigt, säger jag. Dumt också. Vem ska vara din bästa vän om inte du själv? Jag menar, det är inte som att det är sant att folk är så dåliga som de tror eller säger. Faktiskt så är vi ju alla människor med både brister och goda kvaliteter, varför bara framhäva hälften?
Vad jag försöker säga att jag tycker att man borde tillåta sig att tycka om sig själv. Man behöver inte hålla på att jämföra förmågor och egenskaper, bara vara nöjd med sina egna (vilka kan vara under utveckling). Man är ju faktiskt bra, man räcker till. Det är gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar