Feminism

Här sitter jag nu vid bloggen igen, tre veckor sedan senaste inlägget. Jag känner att jag måste skriva, har inte haft en sådan här lust på väldigt länge. Gott folk, jag har något viktigt att säga.

Bakgrund: Ungefär i samma veva som jag åkte till Frankrike så började jag bli intresserad av feminism, jämställdhets- och genusfrågor, samhällsnormer med mer. Jag läser allt jag kommer över, diskuterar det gärna, samt tänker mycket kring vad jag tycker och känner, hur jag blivit uppfostrad att vara och vem jag faktiskt är.

Jag läste denna morgon en artikel från början skriven av Maria Sveland i den Norska tidningen Klassekampen från gårdagen. Den handlade om feminism i Sverige och hur laddad debatten är. Många starka känslor kommer till uttryck. Så fort det skrivs en krönika eller blogginlägg pro feminism väller det in hatiska kommentarer som motsätter sig feminism och säger sig tycka att det är nonsens. Stora debattörer och författare har blivit hotade och möter dagligen stort motstånd.

Det fick mig att undra varför folk är så arga; det handlar ju om att alla ska ha samma möjligheter och bli värderade lika högt, är inte det en positiv sak? Så kom jag på att det är ju för att det faktiskt händer grejer. Kampen för jämställdhet börjar ge utslag. Att kvinnor får och tar mer plats i fler sammanhang gör att någon man får stå tillbaks. Självklart upprör det. Fantastiskt, tycker jag! Det finns alltid de som inte samtycker, och att folk blir upprörda betyder att det faktiskt sker en förändring i människors vardag och inte bara på papper.

Med denna tanke och insikt kunde jag föreställa mig en framtid jag kunde tänka mig att leva i. Poängen är den att jag vill kunna se ut som jag vill, vara snäll, och samtidigt värderas som likvärdig andra (män). Jag är kvinna, klär mig feminint och har viktiga åsikter värda att få utrymme.