Förra veckan var det internationella kvinnodagen. På lektionen i skolan pratade vi om hur kvinnor har det i våra respektive länder; hur fördelningen av hushållssysslor ser ut i hemmet, huruvida det är jämställt i samhället mellan kvinnor och män eller ej, vilka årtal som har vart viktiga för kvinnors frihet etc. Idag fortsatte vi på ämnet och kom in på hur man gör med föräldraledighet. Jag har aldrig tidigare reflekterat över ämnet, eller ens tänkt att det kan fungera på något annat sätt än i Sverige. Jag fick mig ett rejält uppvaknande. Sex veckor har man i Frankrike. Och USA. Och Mexico. Och Nederländerna. Sex veckor! Det är vad mamman får, i Frankrike har pappan fem dagar.
Tankarna drogs till hur det var när min yngsta syster Tillie föddes, mamma var hemma i lite mer än sex månader och Patrik - mammas sambo - var hemma tills någon gång runt hennes första födelsedag. Jag tänkte på "är det inte lite väl tidigt för henne att börja dagis nu?", hur det kändes konstigt att släppa iväg en sådant litet barn under dagarna. Sex veckor har man på sig här nere. Sex veckor, vad händer om man vill amma längre? Sex veckor, barnet är inte ens två månader gammalt!
Jag frågade min vän Sarah, som kommer från USA, hur folk där brukade göra när de fick barn. Hon sa det att sex veckor har man rätt att vara hemma och få ersättning. Sedan, om man inte vill gå utan pengar, är det bara att hitta en barnvakt och börja jobba igen. Man kan vara hemma hur länge man vill utan att jobba, men då har man inte heller någon som helst inkomst såvida inte ens partner tjänar bra och kan försörja hela familjen. Detta är såklart inte verklighet i de flesta fall, merparten kan ju inte ha så väldigt välbetalda jobb att en hel familj kan klara sig på bara en lön? Barn kostar!
Lyckliga oss som har ett land som fungerar som det gör! Barn vill jag ha någon gång, och det blir absolut till att skaffa dem i Sverige där jag och pappan kan få ta hand om dem i lugn och ro deras första år. Jag känner mig väldigt tacksam och otroligt lyckligt lottad som är född i Sverige, det är faktiskt ett fantastiskt land! Jag börjar förstå det nu när jag har mer att jämföra med.
Tack för mig, over and out!
Tankarna drogs till hur det var när min yngsta syster Tillie föddes, mamma var hemma i lite mer än sex månader och Patrik - mammas sambo - var hemma tills någon gång runt hennes första födelsedag. Jag tänkte på "är det inte lite väl tidigt för henne att börja dagis nu?", hur det kändes konstigt att släppa iväg en sådant litet barn under dagarna. Sex veckor har man på sig här nere. Sex veckor, vad händer om man vill amma längre? Sex veckor, barnet är inte ens två månader gammalt!
Jag frågade min vän Sarah, som kommer från USA, hur folk där brukade göra när de fick barn. Hon sa det att sex veckor har man rätt att vara hemma och få ersättning. Sedan, om man inte vill gå utan pengar, är det bara att hitta en barnvakt och börja jobba igen. Man kan vara hemma hur länge man vill utan att jobba, men då har man inte heller någon som helst inkomst såvida inte ens partner tjänar bra och kan försörja hela familjen. Detta är såklart inte verklighet i de flesta fall, merparten kan ju inte ha så väldigt välbetalda jobb att en hel familj kan klara sig på bara en lön? Barn kostar!
Lyckliga oss som har ett land som fungerar som det gör! Barn vill jag ha någon gång, och det blir absolut till att skaffa dem i Sverige där jag och pappan kan få ta hand om dem i lugn och ro deras första år. Jag känner mig väldigt tacksam och otroligt lyckligt lottad som är född i Sverige, det är faktiskt ett fantastiskt land! Jag börjar förstå det nu när jag har mer att jämföra med.
Tack för mig, over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar